• Afrikansk barn- och ungdomslitteratur,  Övrigt

    Månadens bok: Ynari, flickan med de fem flätorna

    Ynari, flickan med de fem flätorna av Ondjaki

    Om boken

    Omslag, Ynari: flickan med de fem flätorna

    Ynari, flickan med de fem flätorna handlar om flickan Ynari som sitter nere vid floden en dag, när hon plötsligt får syn på en mycket liten man. Ynari och mannen, som heter Lilleman, börjar prata med varandra. Snart kommer de in på ord och börjar fundera kring vad olika ord betyder. De kan betyda olika saker för olika personer, konstaterar de. Ja, ibland kan ett och samma ord till och med betyda flera olika saker för en samma person.

    Det visar sig snart att Lilleman kommer från en by där man kan skapa på nya ord om det behövs, och utplåna ord som har blivit onödiga. Ynari blir nyfiken. Den platsen vill hon se! Och så ger Ynari och Lilleman sig av på en resa. Men resan stannar inte i Lillemans by. Det ska visa sig att även Ynari med de fem flätorna har makt över vilka ord som människor använder, och snart har hon kommit på hur hon vill använda sig av sin förmåga.

    Ynari, flickan med de fem flätorna, är skriven av den angolanske författaren Ondjaki och illustrerad med vackra färgbilder på varje uppslag av Danuta Wojciechowska. Boken kom ut på portugisiska 2004 och är översatt till svenska av Yvonne Blank och utgiven på bokförlaget Trasten 2010. Boken är utformad som en bilderbok men har förhållandevis mycket text. Jag har inte själv läst den högt, men gissar att det skulle ta minst en timme att läsa på det sättet. Det är alltså ingen bok att läsa vid sängkanten på kvällen, om man inte delar upp den på flera kvällar förstås.

    Som en folksaga

    Berättelsen om Ynari har formen av en folksaga. Den tycks utspela sig i en svunnen, eller kanske snarare tidlös, tid. Den berör stora frågor som krig och fred och hur människor ska leva tillsammans och innehåller på så sätt ett stort allvar. Samtidigt är det en fin och underhållande berättelse som är lätt att ta till sig. Här finns också sagans klassiska resa, och inte minst upprepningarna som följt med in i våra nedskrivna sagor som en figur från den muntliga berättartraditionen.

    Ändå är detta ingen gammal folksaga. I förordet beskriver författaren istället hur berättelsen föddes i en dröm, en dröm som han sedan har försökt beskriva. Och det är inte svårt att tänka sig att en författare ligger bakom den här historien. Under det händelseförlopp man som läsare får följa genom boken, och under de lågmälda funderingarna kring vad ord egentligen betyder, anar jag en större tanke om att språk är makt. Att den som, så att säga, håller språket i sin hand, också har makt att påverka världen och människorna som lever i den.

    Vem passar boken för?

    Jag tycker mycket om berättelsen om Ynari. När jag läser den själv bläddrar jag fram och tillbaka och hittar mycket fina tankar och paralleller mellan olika ställen i boken. Dessutom är bilderna verkligen fina att titta på. Det är helt klart en berättelse att återvända till. Däremot blir jag inte riktigt klok på vilken åldersgrupp boken passar för. På sätt och vis är det en saga för ganska små barn. Samtidigt har den ett djup och ett allvar som känns riktat till betydligt äldre läsare. Så kan det förstås ofta vara med barnböcker, att de passar både barn och vuxna, men i den här känns det lite extra tydligt. Kanske är det för att berättarformen, tilltalet och innehållet ändå skiljer sig ganska markant från vad barnböcker handlar om mest på vår nutida svenska bokmarknad.

    När jag har funderat fram och tillbaka på detta med åldersgrupp en stund inser jag ändå det onödiga min frågeställning. Vem behöver egentligen en åldersgrupp? Jag har ju själv suckat ibland över de snäva indelningarna i 0–3, 3–6, 6–9, osv. Sanningen är väl snarare att alla gillar olika böcker. Ja, olika böcker betyder olika saker för olika personer, helt enkelt. Jag är rätt säker på att jag hade gillat den här boken både som 6-åring och som 12-åring, precis som jag gillar det nu. Jag är också rätt säker på att den inte hade tilltalat någon av mina två stora barn, som nu är 13 och 14, vare sig nu eller när de var yngre. Det är ju tur att vi får vara olika och gilla olika, och viktigt att det får finnas böcker för alla olika smaker.

    Jobba med boken

    Fundera

    I boken pratar Lilleman om att ett hjärta kan vara både stort och litet på samma gång. Vad menar han med det? På svenska kan man ibland säga att någon har ett stort hjärta. Vad menar man med det? Är det samma sak som Lilleman menar?

    Utplåna ord och skapa ord

    Ynari, flickan med de fem flätorna handlar mycket om ord. I Lillemans by finns en gammal gumma som utplånar ord som blivit onödiga. Tycker du att det finns några ord som är onödiga? Finns det ord som du skulle vilja utplåna? Det finns också en gammal gubbe i boken som hittar på nya ord. Finns det några ord som du skulle vilja hitta på? Hur låter de orden? Och vad betyder de?

    Lär dig mer om Angola

    Ondjaki, som har skrivit boken om Ynari, kommer från landet Angola i södra Afrika. Vad vet du om Angola? Ta reda på lite om landets historia! Varför tror du att Ondjaki har skrivit en berättelse som handlar om att utplåna ordet krig?

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över böckerna.

  • Övrigt

    Månadens bok: Min förändring sjunger

    Min förändring sjunger av Amanda Gorman, i översättning av Farhiya Feysal Yusuf

    Om boken

    Min förändring sjunger är egentligen inte en bok med anknytning till Afrika, annat än genom att både författaren och översättaren har rötter där. Ändå vill jag gärna skriva något om den, för jag tycker att den är värd att uppmärksammas. Författaren Amanda Gorman är poeten som blev känd över hela världen när hon reciterade sin dikt The Hill We Climb i samband med installationen av Joe Biden som USA:s president. Samma år kom hon också ut med barnboken Change Sings, i samma poetiska stil och illustrerad av Loren Long. Det är den boken som översatt till svenska har fått titeln Min förändring sjunger.

    Om man ska försöka koka ner innehållet i boken till några meningar så handlar den om att något är på väg att förändras. Det finns ett hopp om en bättre framtid och vi kan alla ta del i att skapa den framtiden. Vi kan välja att bygga broar istället för staket. Det är ett optimistiskt budskap som lyser av framtidstro, utan att för den skull bli naivt eller glättigt. Loren Longs bilder är färgstarka och uttrycksfulla och riktigt suger in mig i boken. Extra roligt är det förstås att så många olika hudfärger och funktionsvariationer finns representerade, helt i samklang med texten. För även om det inte är så väldigt tydligt uttalat så är det detta som jag uppfattar att förändringen handlar om: att vi människor börjar se på varandra på ett nytt sätt, och att allt fler bjuds in att vara med i gemenskapen.

    Översättningen

    Att översätta poesi som Amanda Gormans, med så mycket musikalitet, rytm, olika sorters rim och dubbeltydigheter, det kan verkligen inte vara en enkel uppgift. Att det dessutom blev en del rabalder kring valet av en vit översättare för att översätta The Hill We Climb till holländska måste ha gjort valet av svensk översättare extra känsligt för Bonnier Carlsen. Och jag måste erkänna att min första reaktion på den svenska texten var att den verkligen inte gjorde originalet rättvisa. Varken rytm eller rim stämde, och ibland hade jag svårt att alls förstå innehållet. Jens Liljestrand i Expressen var av samma åsikt när han recenserade boken, och menade att den blivit tondöv på svenska.

    Men jag ville inte riktigt nöja mig med det, utan bestämde mig för att ta reda på lite mer om Farhiya Faysal Yusuf, ett namn som jag faktiskt aldrig hört förut. Det krävdes inte många minuter för att inse att jag hade en kunskapslucka här. Det visade sig nämligen att Farhiya är en spoken word-poet som vann titeln Ortens bästa poet 2018 med sin dikt Osäker grabb. (Lyssna på den här!) Och jag kan egentligen inte mycket om spoken word-poesi, men efter att ha lyssnat lite på Farhiya testar jag att läsa hennes översättning högt och lite på samma sätt som när hon själv läser från scen. Och ja – då tycker jag faktiskt att det finns en musikalitet här. Då blir översättningen av Min förändring sjunger väldigt mycket bättre.

    Osynlig översättare eller synlig medskapare

    Även om jag inte odelat håller med om att en poet som Amanda Gorman absolut ska översättas av en svart person så kan jag definitivt se ett värde i att man valt en person som Farhiya som översättare. På Bonnier Carlsens hemsida säger Farhiya själv: Att som en svarta flicka läsa en bok, skriven om en svart flicka samtidigt som den är skriven av och översatt av svarta unga kvinnor känns helt magiskt. Det perspektivet är något att ta på allvar!

    Tyvärr blir det ändå lite problematiskt när den svenska texten vid en första läsning faktiskt inte känns särskilt övertygande. Då öppnar man upp för precis den kritik som – tyvärr – ligger nära till hands: att det är fel att välja översättare utifrån vem personen är snarare än utifrån hennes kompetens. Det blir inte bra för någon. Men som jag ser det hade Bonnier Carlsen kunnat förebygga den här risken genom ett ganska enkelt grepp: de kunde ha skrivit att Farhiya har tolkat eller bearbetat texten, istället för att skriva att hon översatt den. För enligt mig är det precis det hon har gjort!

    Inom översättning pratar man ganska ofta om att översättaren ska vara osynlig, alltså att författarens ord ska förmedlas så ”rent” som möjligt och att det inte ska märkas att det finns ytterligare en person inblandad i processen. I detta fall har översättaren fått sätta sin egen prägel på den svenska texten. Det är absolut inget fel med det, men då tycker jag att den personen också ska få synas som medskapare. En ändring i texten på titelsidan, från ”översättning” till ”bearbetning”, och ett litet kort förord där Farhiya introduceras som spoken word-poet, hade gjort hela skillnaden!

    Jobba med boken

    Fundera

    Min förändring sjunger handlar om en förändring som är på väg. Vad är det för sorts förändring tror du? På ett uppslag står det: ”Jag bygger inte mitt staket högre, jag bygger min bro bättre.” Vad betyder det? Vad kan du göra för att bygga broar istället för staket?

    Skriv om en bild

    Bilderna i Min frihet sjunger har mycket att berätta. Varje uppslag är som en egen berättelse. Välj ut en bild. Berätta om den, antingen genom att sitta två och två och berätta för varandra eller genom att skriva. Beskriv inte bara vad ni ser, utan försök att berätta en historia till bilden, gärna något som passar ihop med bokens tema. Hitta på så mycket ni vill! Vem är den gamla damen i det här huset till exempel? Bor hon här ensam? Känner hon flickan som kommer med gitarren? Gillar hon musik? Kommer hon ut för att köra iväg besökaren eller tänker hon bjuda in henne på ett glas saft? Det finns inget facit! Låt fantasin flöda!

    Testa att skriva egen spoken word-poesi

    Spoken word är en form av fri vers som framförs muntligt från scen. Innehållet är ofta personligt och språket ska gärna innehålla olika typer av utsmyckningar som metaforer, liknelser, återkommande ljud eller figurer. På lektionsbanken.se finns ett bra förslag från Malin Larsson på Alviksskolan i Stockholm på hur man kan arbeta med spoken word i högstadiet. I grund och botten handlar det om att dela in arbetet i tre delar:

    1. Man skriver en text om sig själv, med hjälp av olika stödmallar. T.ex. kan man använda motsatspar (Jag är bäst när/Jag är sämst när, Jag hatar/Jag älskar)
    2. Man bearbetar språket, stryker och lägger till, skapar rytm och känsla
    3. Man övar in sin egen text så att man kan framföra den muntligt från scen

    Vill du läsa om fler Månadens bok? Här finns en lista över böckerna.

  • Övrigt

    Bloggen

    Bloggen är den äldsta delen av den här hemsidan. Den startade redan 2009 och var som mest aktiv under de första åren fram till 2013, år då jag som ung förälder drev ett safariföretag i Centralafrikanska republiken. Bloggen har sedan utvecklats och förändrats i takt med mitt liv och min vardag. (Läs mer om det här.) Men eftersom den har spelat en viktig roll för mig som skrivande person har jag låtit den leva kvar här på hemsidan, i all sin brokighet. På senare år har den mest kommit att handla om litteratur, särskilt barnböcker med anknytning till Afrika. Vart den kommer att ta vägen härnäst, det får framtiden utvisa. Bloggen lever sitt eget liv, och det får den fortsätta göra. Välkommen hit!

    Scrolla nedåt för att se de senast publicerade inläggen eller använd listan för att hitta de texter du är mest intresserad av:

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur,  Övrigt

    Neahs magiska hårresa av Sekou Kabba

    De senaste åren har det kommit ut en del barnböcker som handlar om den specifika erfarenheten av att ha afrohår. Jag med mitt typiskt nordeuropeiska hår kommer aldrig någonsin fullt ut förstå vad dessa böcker betyder för flickor och kvinnor med afro. I teorin är jag ändå fullt införstådd med att det här är viktiga böcker. Håret är en viktig del av en människas identitet. Att då leva i en världsomspännande kultur där den egna hårtypen ses som lite sämre, något som behöver fixas, friseras, rakpermanentas eller kanske till och med döljas under peruker, det är klart att det gör något med självkänslan.

    Oavsett personliga åsikter och känslor kring typer av hår är det helt klart så att det raka håret över hela världen ses som finare, en norm att sträva efter. Jag är själv uppvuxen i ett land där mitt raka hår var extremt avvikande. Många gånger önskade jag att jag hade haft samma hårtyp som mina kompisar, så att vi skulle kunna ha samma typer av frisyr. Men även om jag ganska ofta uttryckte denna önskan var det väldigt mycket oftare som andra pratade om att mitt hår var så fint och avundsvärt. I det perspektivet är det verkligen viktigt med böcker som lyfter och berättar om afrohåret.

  • Övrigt

    Min läslista 2020

    Här är de böcker som jag läst 2020, med länkar till recensioner där det finns sådana.

    1. Tills vattnet stiger (Maryse Condé/Helena Böhme)
    2. Svart fjäril (Anna Jansson)
    3. Mästerdetektiven Blomkvist (Astrid Lindgren)
    4. Främmande fågel (Anna Jansson)
    5. Prostens barnbarn (Eva Bexell/Karin Stjernholm-Raeder)
    6. Syskonkärlek (Katarina von Bredow)
    7. Pojke försvunnen (Anna Jansson)
    8. Kalabalik hos morfar prosten (Eva Bexell/Karin Stjernholm-Raeder)
    9. Inte ens det förflutna (Anna Jansson)
    10. Först när givaren är död (Anna Jansson)
    11. Drömmen förde dig vilse (Anna Jansson)
    12. Opp och hoppa morfar prosten! (Eva Bexell/Karin Stjernholm-Raeder)
    13. Allt jag fått lära mig (Tara Westover)
    14. Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt (Astrid Lindgren)
    15. Tevisdom för vilsna själar (Cecilie Östby)
    16. Ålevangeliet (Patrik Svensson)
    17. Önskeringen (Sören Olsson
    18. Populärmusik från Vittula (Mikael Niemi)
    19. Hugo (Maria Gripe)
    20. Litenpoesi (Lotta Olsson/Charlotte Ramel)
    21. Lucy (Jamaica Kincaid)
    22. Kristallhjälmen (Malin Wennerhult)
    23. Familjen Knyckertz och gulddiamanten (Anders Sparring/Per Gustavsson)
    24. Gropen (Emma Adbåge)
    25. Hermans sommar (Stian Hole)
    26. Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme (Thomas Pettersson)
    27. Leopardens trumma (Jessica Souhami)
    28. Murkronan (Vibeke Olsson)
    29. Önskestjärnan (Ingelin Angerborn)
    30. Dubbeltrubbel för Anna Hibiscus (Atinuke/Lauren Tobia)
    31. God morgon kamrater (Ondjaki)
    32. Au château de l’ogre (Marie-France Bokassa)
    33. Hej Kungen! (Susanna Alakoski)
    34. Kring denna kropp (Stina Wollter)
    35. Juloratoriet (Göran Tunström)
    36. Den gamle och havet (Ernest Hemingway)
    37. Möss och människor (John Steinbeck)
    38. Musse & Helium: Mysteriet med hålet i väggen (Camilla Brinck)
    39. Kallocain (Karin Boye)
    40. Livsviktigt (Kajjan Andersson)
    41. A little lovesong (Michelle Magorian)
    42. Hemsöborna (August Strindberg)
    43. Gösta och Mona: Bästa vänner året om (Martin Widmark/Mia André)
    44. Ringaren i Notre-Dame (Victor Hugo)
    45. Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (Selma Lagerlöf)
    46. Knutbyflickan – Livet i sektens innersta krets (Linnéa Kuling)
    47. Uppdrag textgranskning: En bok om att förbättra andras texter (Sara Rösare/Anki Mattson)
    48. Arnold reser till Sydafrika (Margaux Dietz)
    49. Solstenen (Maj Bylock)
    50. Pesten (Albert Camus)
    51. Doppler (Erlend Loe)
    52. Vägar genom texten: Handbok i brukstextanalys (Lennart Hellspong/Per Ledin)
    53. Orättvist (Åsa Mendel-Hartvig)
    54. Herrarna satte oss hit (Elin Anna Labba)
    55. Humlan Hanssons hemligheter (Kristina Sigunsdotter)
    56. Ska vi bada, eller? (Katarina von Bredow)
    57. Råttan i pizzan: Folksägner i vår tid (Bengt af Klintberg)
    58. Ædnan (Linnea Axelsson)
    59. Julundret (Kerstin Arthur-Nilson)
    60. Brorsan är kung (Jenny Jägerfeld)
  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur

    Leopardens trumma av Jessica Souhami

    Framsida, Leopardens trumma

    Leopardens trumma är en folksaga från Västafrika, nedtecknad i bilderboksform av Jessica Souhami och översatt till svenska av Ulrika Berg.

    Leoparden Osumo har en stor trumma som han spelar på varje dag, medan alla de andra djuren lyssnar. Paradisguden Nyamé vill gärna prova trumman, men Osumo vill inte lämna den ifrån sig. Då utlovar Nyamé en belöning till det djur som kan ta trumman från Osumo och ge den till honom. Alla djuren försöker i tur och ordning att få tag på trumman, men ingen vågar på allvar utmana Osumo. Till slut är det bara den lilla oansenliga sköldpaddan kvar, den som ingen tror på…

  • Litteratur och skrivande

    Tevisdom för vilsna själar av Cecilie Östby

    I maj 2017 skrev jag en recension av Cecilie Östbys debutroman Mistelbarn. För en tid sedan fick jag ytterligare en bok av samma författare i min hand, denna gång en novellsamling: Tevisdom för vilsna själar. Jag ska medge att det är ganska länge nu som boken har legat på mitt nattygsbord i väntan på att jag ska skriva något om den. När jag lagt mig och när jag stigit upp har jag sett den vita, rena framsidan där bokens titel står skriven på en lika vit te-etikett. En snygg design, som får en djupare innebörd efter att man läst samlingens titelnovell.

  • Övrigt

    Examensintyg och publicerad uppsats

    I fredags ramlade de äntligen in i mejlkorgen: först mitt examensbevis och strax därpå en bekräftelse på att min kandidatuppsats nu är publicerad och sökbar på DiVA. Nu har jag alltså en filosofie kandidatexamen med franska som huvudämne, och en uppsats med rubriken L’héritage de la négritude dans quatre livres pour la jeunesse de l’auteure centrafricaine Adrienne Yabouza (Arvet från negritude-rörelsen i fyra barnböcker av den centralafrikanska författaren Adrienne Yabouza). Jag känner mig nöjd med mig själv! Uppsatsen är förstås lite svårtillgänglig för dem bland er som inte läser franska. Jag hade en idé om att översätta den till svenska för att fler skulle kunna läsa den, men inser att det kanske ändå inte är jättemånga som sätter sig och läser 25 sidor uppsatstext. Däremot kommer säkert en del av de saker jag skrivit om att dyka upp här på bloggen, som detta med krigsskildringar i barnlitteratur till exempel, som jag tidigare skrivit mycket kort om här.

  • Afrikansk barn- och ungdomslitteratur,  Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag

    Kriget i barnboken och i verkligheten

    Jag skriver och skriver på min c-uppsats. Idag är inte sista dagen innan inlämning, men däremot sista dagen som jag kan sitta här i mitt kontor i fred, medan barnen är i skolan. I eftermiddag börjar jullovet. Det har vi längtat efter, även om lov för skolbarn inte alltid innebär vila och lugn för föräldrar.

    Uppsatsen börjar i alla fall likna något. Det mesta är gjort nu. Men ju mer jag jobbar, desto mer saker kommer jag på som skulle vara intressant att undersöka närmare. Just nu får jag anstränga mig för att inte uppslukas av krigsskildringar, från de barnböcker som jag undersöker och från verklighetens RCA. Jag har fått tillgång till en film som är inspelad en bit norr om Gamboula, där människor berättar om hur svårt livet var när de hade flytt ut i skogen och levde där medan rebellerna härjade som värst. Hur det inte fanns någon mat, hur människor dog av svält och sjukdomar.

  • Litteratur och skrivande,  Övrigt

    C-uppsats och centralafrikansk litteratur

    Nu har det blivit en sån där paus igen. Tidigare stressade det mig, detta att jag inte lyckades hålla i och skriva regelbundet. Nu stör det mig mindre. Det finns annat som är viktigare ibland. Men när det dröjer så länge mellan gångerna är det ändå lite som att det blir stopp, som en propp som måste bort för att jag ska kunna få något ur mig igen. Den senaste månaden har jag flera gånger tänkt att jag bara ska dela med mig av något litet, något intressant som dykt upp i huvudet just då. Men då har det känts som att det är så mycket annat jag måste skriva först, och så har det inte blivit av. Därav detta inlägg. Jag måste bara rensa lite för att kunna få tillbaka någon sorts flöde.

Denna sida innehåller kakor (cookies). Genom att klicka på Acceptera godkänner du att kakorna används.