Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag
-
Inte mycket har hänt på ett år i CAR
När jag städade kontoret för några dagar sedan hittade jag en liten rosa post-it-lapp med några små och sedan länge inaktuella noteringar. Längst ned på lappen var det skrivet med blyerts: thebea.st/1ogTm6k. Jag blev nyfiken, skrev in adressen i min webbläsare och kom till den här artikeln om CAR.
Artikeln är skriven för exakt ett år sedan idag, och handlar om att ett viktigt underliggande problem i konflikten i landet är förekomsten av krigsherrar, som finansierar sin verksamhet med hjälp av den illegala handeln med diamanter och elfenben. Det sorgliga är att bortsett från referenser till den kommande FN-insatsen är texten i många avseenden aktuell än idag. Väldigt lite har hänt. Övergångsregeringen och Samba-Panza arbetar fortfarande med att organisera val och tillsätta en ny, permanent regering. Våldet fortsätter på många hål i landet. Och naturresurser försvinner fortfarande ut över gränserna på illegala vägar. En det försvinner sannolikt ut till Uganda, via den ugandiska armén som fortfarande har baser inne i CAR för att jaga Herrens motståndsarmé, LRA. Andra tas ut av FN-trupper som vill ha lite extra inkomst, sägs det. Sant eller inte, det kan jag inte svara på, men bara att misstanken finns och är relativt utbredd kan ge en hint om det förtroende som gemene centralafrikan (inte) känner för FN.
Men ok: Vad som i alla fall HAR hänt är att fredssamtal hållits, först ute i landet och sedan i Bangui, även om de inte blev någon stor publiksuccé i omvärlden. Om de verkligen blir början till en lösning på krisen återstår att se. Idag reste president Samba-Panza mot Bryssel för att presentera resultatet av dessa fredssamtal för EU och försöka få mer pengar för att kunna genomföra de beslut som fattats under samtalen. En bild från avfärden kan man se här.
-
350 barnsoldater släppta i CAR
Jag hittade den här lilla artikeln som en vän länkat till på Facebook. 350 barnsoldater är släppta i CAR, enligt överenskommelsen som gjordes under veckan med fredssamtal i Bangui. Därmed har vi också en referens i svensk media, om än inte så tydlig, till fredssamtalen. Inte illa.
Jag försöker kolla lite mer på detta imorgon och se om jag hittar någon intressant information att förmedla.
-
De två viktigaste besluten under Banguis fredsforum
Jag sitter och läser på RFI och Jeune Afrique för att få någon uppfattning av vilka frågor och beslut som blev de viktigaste under Forum de Bangui, eller Banguis fredsforum. På Jeune Afrique finns denna artikel som sammanfattar det hela rätt så bra.
En jättekort sammanfattning för er som bara vill ha en översikt kommer här:
1: Nio olika väpnade grupper samt försvarsministeriet har skrivit under ett gemensamt avtal om att sluta strida och avväpna sina styrkor. Hur det hela ska gå till i praktiken är däremot inte planerat. Tyvärr har CAR ingen tidigare framgångsrik historia av väl genomförda DDR-program. (DDR står för Disarmament, Demobilization and Reintegration– avväpning, demobilisering och återanpassning.) Kan man hoppas att det ska fungera bättre den här gången? Så här långt finns inget som direkt talar för det. Här krävs både resurser och kunskap som inte finns i CAR idag. Kan de komma in genom FN?
2: Det har också beslutats att de demokratiska valen till presidentpost och parlament inte ska hållas under sommaren som planerat, för till det finns det inte tid. Därför får övergångsregeringen några månader till på sig att organisera val. Detta har kritiserats en hel del från olika håll, och många menar att Samba-Panza planerat för en sådan utgång för att få längre tid vid makten. Kan så vara. Men det är också helt sant att ett val redan i juni-juli inte hade gått att genomföra.
-
Vem bryr sig om fredssamtalen i Bangui?
Så är veckan med fredssamtal i Banugi slut. Det hela har gått rätt obemärkt förbi, internationellt men även i Banugi enligt vad jag förstår. Det har helt enkelt inte blivit någon stor grej. Lokalt kanske för att det inte fanns så stora förväntningar från början. Internationellt kanske för att vi trots allt har att göra med ett av världens mest okända länder, som inte har så högt nyhetsvärde och som därför inte klarar av att konkurrera om medieutrymme med båtflyktingar och krisen i Burundi.
För vem bryr sig egentligen om samtalen i Bangui? Jag har försökt hitta information om forumet både på svenska och internationella media, men det har inte varit lätt. Nu har jag inte lusläst dagspressen eller lyssnat på radio varenda minut av dagen, men faktiskt har jag inte hört ett pip om samtalen i svensk media. Och googlar jag “fredsforum Bangui” är de fem första träffarna på listan alla från min blogg. Bara det är ett tecken på att detta har gått svensk media förbi.
Googlar jag på Centralafrikanska Republiken i stora internationella medier som BBC, CNN och Al Jazeera så hittar jag inte heller någonting, bara gammal information om landet. En engelsk version av Deutche Welt har några artiklar i ämnet. Det är den enda engelskspråkiga informationen jag kan hitta vid sidan av RFI och andra franska, och även centralafrikanska medier.
Är det verkligen så, att det finns såå lite internationellt intresse i och engagemang för landet? Visst är det nästan lite skrämmande? (Eller är det bara jag som snöat in mig på CAR lite väl mycket..?)
-
Hopp eller flopp i Bangui?
Gårdagens inlägg blev ett väldigt kort konstaterande. Jag har gått och funderat lite på det där idag, det där låga förtroendet för politiker. Jag delar det, absolut. Inte heller jag har mycket tro på att centralafrikanska politiker faktiskt har landets bästa i åtanke när de sitter och håller sina möten och samtal. Helt säkert finns en och annan som har goda intentioner. Men samtidigt är systemet så genomkorrupt att det är väldigt svårt för dessa människor att verkligen få något inflytande. För en tid sedan berättade jag om en ung människa som fick dödshot från sina kollegor efter att ha försökt rätta till uppenbara fel på finansministeriet. Sådan historier är alltför vanliga för att man ska kunna hysa någon större respekt för den centralafrikanska ledningen, för systemet.
Samtidigt skrev jag för några dagar sedan att jag var lite peppad över att fredsforumet i Bangui faktiskt kommit igång. Hur går det ihop? Jag antar att det på något sätt handlar om att klamra sig fast vid hoppet. För även om jag inte tror så jättemycket på att forumsamtalen kommer att bli ett tydligt avstamp mot en bättre framtid för CAR, så visar de ändå att det finns någon sorts vilja. De speglar den önskan som jag ser hos så många centralafrikaner, en önskan att faktiskt försöka lösa problemen och gå vidare, istället för att fastna i dem.
Och även om mycket faller platt, och även om många deltar i samtalen bara för att de får betalt för det, så har man ändå vunnit något litet genom att träffas och samtala. Så låt oss fortsätta hoppas!
-
Deltar i samtalen i Bangui för pengar
Det hörs en del kritiska röster från CAR om landets fredsforum. “Det kommer inte att bli några riktiga samtal”, säger många. “De som är här är bara det för att de får pengar för det.”
Sorgliga ord, som tydligt visar två saker: Att pengar (och korruption) är en väldigt stark drivkraft i centralafrikansk politik,och att “vanligt folk” har ett försvinnande lågt förtroende förtroende för politiker och andra som har en ledande ställning i landet.
- Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"
Inga mer barnsoldater i konflikten i Centralafrikanska Republiken?
Under helgen i Rydsnäs fick jag en fråga om huruvida de olika väpnade grupperna i CAR använder sig av barnsoldater. Mitt korta svar då var att ja, det gör de, men jag har inga siffror. Men nu har jag hittat siffror. Det uppskattas finnas mellan sex och tio tusen barnsoldater i CAR idag. Exakt vilka som ska definieras som barnsoldater är i och för sig lite oklart. Alla under arton år är barn enligt FN:s barnkonvention, men hur vet man vilka som är under arton när många inte har koll på sitt födelseår?
Hur som helst, oavsett den exakta åldern på soldaterna träffade jag många äldre personer under min resa till CAR i mars, som var väldigt oroade över att man nu förlorar en generation, som får lära sig att slåss men inte att läsa. Det ger inte hopp för framtiden.
Vad som ändå känns lite hoppfullt är att en av de första överenskommelserna som gjorts på fredsforumet i Bangui den här veckan är att alla väpnade grupper som deltar i samtalen ska avväpna och släppa alla sina barnsoldater, och avhålla sig från att rekrytera nya. Dessa barnsoldater, killar och tjejer under arton år, som har använts i regelrätta strider men också som kontrollanter vid vägspärrar, som torterare, som tjänare och som sexslavar, ska nu alltså få sin frihet åter.
Men att bli fri är förstås bara ett litet steg på vägen. Alla de tusentals barn som nu ska lämna livet som soldater behöver hjälp att komma tillbaka till ett vanligt liv. Här kommer UNICEF att spela en avgörande roll, berättar organisationens talesperson i CAR, Donaing Le Du, för den franska tidningen La Croix.
Helt klart är att också familjer och det centralafrikanska samhället kommer att spela en mycket viktig roll. Det är ju de som måste välkomna dessa barn tillbaka. “Det händer att familjer inte längre vill kännas vid sina barn”, säger Le Du. Jag studsar lite inför detta, för jag har otroligt svårt att tänka mig en centralafrikan som inte skulle ta emot sitt barn som befriats efter att ha varit barnsoldat. Jag tror att många, som inte har egna erfarenheter från Afrika, lätt tänker sig att det kollektiva samhället som finns här skulle “förbjuda” familjer att exempelvis ta emot en hemvändande barnsoldat. Att det inte skulle vara socialt accepterat.
Jag kan för min del inte se att så skulle vara fallet, åtminstone inte i CAR. Precis som för vem som helst i världen kan det helt säkert vara svårt att åter knyta band till ett barn som haft sådana upplevelser och kanske gjort saker som man inte ens vill kännas vid. Men nog kommer den stora majoriteten av centralafrikanska familjer att vilja ta emot barnen med både kärlek och förståelse. Det tror i alla fall jag.
-
Banguis fredsforum är äntligen öppnat!
Så är det till slut äntligen dags! Det fredsforum, eller Forum National de Bangui, som egentligen skulle ha hållits i mars, öppnades i Bangui igår. Detta forum samlar under en vecka representanter för stridande grupper, politiska partier, religiösa grupper, regionala ledare och civilsamhälle, för att samtala om hur man ska gå vidare med att bygga fred i CAR. Även några internationella representanter finns på plats, inte minst Kongos president Sassou Nguesso som ju spelat en viktig roll som medlare under hela konflikten. Några grupper lyser också med sin frånvaro: både Francois Bozizé och Michel Djotodia har efter förhandlingar i Nairobi gått med på att inte delta i samtalen (och om detta råder det delade meningar bland centralafrikaner, där vissa tycker att de borde ha fått delta), vilket lett till att både Bozizés politiska parti KNK och Djotodias falang av Seleka, UFDR, bojkottar hela forumet.
Att det dröjt så länge innan forumet kommit igång har flera orsaker. Dels har de gräsrotskonsultationer som hållits i hela landet som en förberedelse till samtalen i Bangui tagit längre tid än beräknat. Dessutom har det varit en del diskussioner kring vem som ska leda forumet och vilka som ska få delta. Men igår öppnades alltså äntligen samtalen med ett tal av president Samba-Panza. Hon pratade om att centralafrikaner nu själva måste få ha visioner och forma sin framtid, vad gäller säkerhet, fred och rättvisa men också på andra områden, som ekonomisk och social utveckling. För er som kan franska finns talet i sin helhet här.
Från min sida var det ju inte direkt någon journalistisk bedrift att skriva om detta först på kvällen dagen efter att samtalen öppnats. Och inte tänker jag kompensera det nu genom att skriva långt och utförligt om hur det hittills har gått. Men jag är faktiskt lite peppad över att det här äntligen händer, så det kommer mer.
Gilla4 -
CAR-helg i Rydsnäs
Ikväll skriver jag från Rydsnäs i södra Östergötland, lite trött men nöjd efter en kväll om CAR i Rydängskyrkan. Jag och Gunnar Thorén, mitt resesällskap från CAR-resan i mars, har pratat kring temat Försoning och återuppbyggnad inför ett 50-tal engagerade åhörare som ställde många intressanta och utmanande frågor. En del av dessa var lokala församlingsmedlemmar, många var också hitresta före detta CAR-missionärer. Det är alltid så roligt att träffa dessa människor med så mycket hjärta i CAR! Jag känner det lite som att ni är en del av min familj, min sewa.
Vad jag framför allt ville förmedla under kvällen var att det finns en stor vilja till fred och försoning, men att vägen dit är lång och svår. Imorgon fortsätter vi med gudstjänst. Kanske ses vi då. Ni hinner fortfarande köra hit om ni inte bor alltför långt bort.
- Centralafrikanska republiken - samhälle, politik och vardag, Rasism, stereotyper och bilden av "den andre"
Är det säkert att resa till Centralafrikanska Republiken?
Eftersom vi bokat vår sommarsemester under helgen och jag har haft anledning att kolla UD:s reseinformation för ställen jag aldrig tidigare besökt, passar jag på att också leta rätt på vad som sägs om CAR. Fast jag egentligen redan vet: UD avråder tills vidare från alla resor till CAR. De uppmanar även alla svenskar att lämna landet, eftersom säkerhetssituationen bedöms som “ytterst bekymmersam” med allvarlig politisk instabilitet, hög risk för kriminalitet och dessutom avsaknad av all samhällsservice.
Och det är klart att det i någon mån är sant. Jag skulle inte heller rekommendera någon som inte känner landet att på egen hand resa till CAR idag, och säkerhetsläget är dåligt på många ställen. Men det gör ändå lite ont att detta är den bild av CAR som målas upp inte bara av svenska UD, utan av alla utrikesdepartement i alla länder som jag hört talas om. Och av medier världen över, dessutom.
Min favoritförfattare Chimamanda Ngozi Adichie gjorde för sex år sedan ett numera berömt tal om faran med en enda berättelse, The danger of a single story. Hon menar att vi alltför ofta bara hör en enda historia från vissa platser i världen, kanske speciellt många platser i Afrika. I fallet CAR hör vi nu bara historien om politisk instabilitet och motsättningar mellan kristna och muslimer. Vi hör om problemen, men inte om glädjeämnena. Vi hör om farorna, men inte om de människor som känner sig trygga. Och, menar Adichie, problemet med detta är att vi därmed missar att det finns riktiga människor bakom historierna. Vi behöver en hel bild, vi behöver mer än bara elände, för att verkligen förstå.
Det är detta jag hela tiden försöker förmedla i det jag skriver. En alternativ historia om CAR. Som inte förnekar den som kablas ut över världen, men som vill visa att kriget, vålden och instabiliteten inte är den enda verkligheten i CAR. Och att man faktiskt kan resa dit utan att riskera liv och lem.
(Kontakta mig gärna om du planerar en resa till CAR och vill bolla lite tankar. Enklast genom att skriva en kommentar på inlägget.)
Fotboll i kvällssol i Gamboula. Verkligen inte bara elände.
Här är ett tidigare inlägg där jag skrivit om detta: Kannibalhistorien från mitt nuvarande perspektiv och ett försök att bättra på bilden av CAR